Från Norfolk Nytt nr 4-1978 av Inger Lundström

 

Henrik och hundarna

 

Henrik är en liten lintott på två och ett halvt. Betsy är norfolkterrier precis lika gammal. Fixen är av samma ras och blev sex nu i höst. I Henriks liv har det alltid funnits hundar. Hundarna är en självklarhet i hans tillvaro, två individer som är lika mycket familjemedlemmar som pappa, mamma och han själv.

 

Henrik föddes i juli 1976, det året det faktiskt var SOMMAR i Sverige. Utanför sjukhuset fanns sol, bad, billiga jordgubbar och semesterfirande svenskar. Inne på BB fanns nyfödda och mammor, amningstider och gymnastik, navlar, blöjor och prat om förlossningar. Sommarvärlden utanför var långt borta och kändes oviktig. Bara ett par månader tidigare hade Fixen och matte åkt på utställningsresa till Finland. Det hade känts både roligt och viktigt då. Nu var det bara ett ofattbart och onödigt tilltag, som jag minns att jag drog på munnen åt en sömnlös natt på BB, då tankarna korsade hit och dit. Allt annat än babyn kändes så oviktigt den allra första tiden.

 

Dagarna på BB går fort. Hundarna ägnas inte en tanke. Så hörs en hund skälla i sommarnatten. Jag ligger och lyssnar, den ljumma nattvinden rör försiktigt gardinen. Känner plötsligt att jag saknar hundarna, börjar tydligen bli mig själv igen! Dagen därpå går vi ut i sommaren, tiden på BB är slut.

 

Hundarna fick vänta några dagar på att bli hämtade. Då för två år sedan hade vi ännu kvar vår första norfolk Tiffe, och så hennes son Fixen förstås. Den första tiden hemma fylldes fullständigt av den nye familjemedlemmen. Tiffe, i likhet med andra hundmammor, hade låtit sina små dia när de var hungriga. Till mormors och farmors fasa ammades inte heller Henrik efter något ”var-fjärde-timmes-schema”, utan fick enligt ”hund-mamma-metoden” mat när han var hungrig.

 

Tiffe var faktiskt en riktigt god förebild i spädbarnsvård! Vad beträffar rengöringen av de små, hade vi emellertid delade åsikter. Tiffe hade för vana att börja tvättningen i ”fel” ände, och avslutade med valpens öron, ögon och mun. Henrik sköttes faktiskt i omvänd ordning!

 

Så var det dags också för hundarna att komma hem. Matte hade på känn att det där första mötet mellan dem och babyn var av allra största betydelse, och hade för avsikt att vara mycket psykologisk. De hade ju inte träffat sin matte på nästan två veckor, och blev naturligtvis våldsamt lyckliga vid återseendet. Utan att de fått träffa babyn, gick hundarna och jag en härlig promenad. Först när deras värsta glädjeyra lagt sig, återvände vi hem. Nu var det dags för den stora PRESENTATIONEN! Jag hade faktiskt trott att det skulle gå bättre…

 

Fixen misstänkte genast att hans matte kommit hem med en livs levande kanin, katt eller stor råtta.  Då detta för honom inte helt identifierbara började ge ifrån sig ett pipande ljud, blev han helt övertygad. En ganska förskräckt mamma/matte fick rädda babyn undan en hoppande och nafsande noffe! Det är sådant som kallas DRAMATIK!

 

Tiffe insåg däremot genast, att detta var något hjälplöst som måste tas omhand, varvid hon kopplade på de mest översvallande moderskänslor. Dessa tog sig uttryck i ett intensivt slickande, som jag, utan att för den skull lida av bacillskräck, tyckte ganska illa om. Nej, det första mötet mellan Henrik och hundarna var inte så lyckat. I fortsättningen gick det emellertid bättre.

 

”Ut härifrån, schas, inte släppa loppor på babyn!” Sorgsna cocker spanielögon, klok blodhund som säger något om att ”när babyn kommer in åker hunden ut”, herrelös blandrashund som tröstar den utslängda spanieln… Vad är nu detta?

Jo, barndomsminnen faktiskt, inhämtade på Chinabiografen i Stockholm i mitten på femtiotalet. Filmen hette naturligtvis ”Lady och Lufsen”, och gjorde djupt intryck på en liten hundälskande flicka. Fastän mer än tjugo år gått sedan dess, fick två par bruna noffeögon matte att minnas de där tecknade filmscenerna. Ja, nog gnagde det i samvetet när Fixen alltid kom med sin gamla luggslitna tennisboll och lade den i mattes knä, precis när Henrik skulle till att matas, eller då en kissnödig Tiffe, surande med huvudet mellan framtassarna, fick vänta på en p.g.a. babyskötsel mycket försenad morgonpromenad.

 

Sent på hösten det året blev Tiffe sjuk. Våra promenader slutade alltid med att hon var tvungen att åka i barnvagnen den sista biten. Innan jul fanns hon inte längre…

 

Drygt ett år senare kom en ny noffa till familjen. Fixen levde upp på nytt med en flicka i huset. Betsy döptes till ”Beppe” av Henrik. Redan från början hade Betsy hög status för att hon kommit till oss i flygmaskin. (Fixen erhöll senare ännu högre status efter att ha åkt polisbil till Hundstallet, men det är en annan historia…)

 

Lite nervöst var det i början, innan vi förstod att Betsy också var en mycket barnvänlig liten hund. Henrik och hundarna blev de allra bästa kompisar, men naturligtvis måste man vara uppmärksam när en så liten umgås med hundar. Löptik och trimväska bör t ex hållas inom LÅS och bom! Annars kanske du står där med oplanerade valpar eller nyklippta terriers! Peppar, peppar…, men allt kan hända med en

                                                                                                    2 ½ - åring i huset!