GRYTTEST PÅ RYDBOHOLMS GÅRD DEN 20 APRIL 1974
Ur Norfolk Nytt nr 2, 1974
Inger Lundström och Agneta Boström
En råkall, blåsig vårmorgon samlades vi, en skara noffeägare, intill Östra Ryds kyrka vid Vaxholmsvägen. Våra skyddslingars nedärvda intresse för grytjakt skulle få tillfälle att visa sig denna lördag.
Grytet som skulle hemsökas ligger vid Rydboholms Gård, och stod till vårt förfogande genom hjälpsamme ”grävlingshusse” Anders Karlsson. Från noffarnas led hade jakthundstränare Erik Eckhardt de Mant ställt upp för hjälp och instruktion.
Som noffeägare känner vi väl alla till rasens passion för rått- och sorkhål, och vet att gräva är lycka för en noffe. Med spänd förväntan såg vi därför fram emot de omkring tjugotalet deltagande hundarnas reaktion, då de för första gången skulle konfronteras med grävlingen, ”Busen” kallad. De flesta ställde sig emellertid något frågande inför den nya situationen. Att gräva i sanden och springa i gångarna, gärna åt fel håll, tycktes av många roligare än själva ”Busen”. Emma, fem månader, tyckte att hundarna utanför nätet var betydligt intressantare än grävlingen. Andra gjorde emellertid riktiga små utfall, och fick honom att morra hotfullt. Många var dock kloka nog att snabbt dra sig tillbaka igen, ett enligt Anders och Erik positivt drag, som de flesta av våra noffor faktiskt visade.
Efter ett par timmars energisk övning var det välbehövligt med paus, och lunchkorgarna packades upp i det gröna. Ett par ihärdiga mattar stannade dock kvar vid grytet och ”tjyvtränade” sina hundar, som därmed skaffade sig försprång inför eftermiddagens övningar.
Med förnyade krafter samlades vi åter vid grytet, där vi fick ta del av hur en grytprovsmeriterad tax arbetar.
Fler och fler av våra hundar började nu visa framtassarna. Värda ett omnämnande är Peggy och Twiggy, vilka imponerade mycket.
När grävlingen burits bort fick de kvarvarande noffarna fritt springa i grytets gångar, vilket gjordes med stor förtjusning. Då de inte kunde enas om vänster – eller högertrafik i grytet, uppstod ett och annat litet gruff vid möte.
Vi tackar Erik Eckhard de Mant och Anders Karlsson för en trevlig dag, och hoppas på att få återomma!
Lidingö den 17 juni 2011
Nej, vad jag vet blev det aldrig något mer tillfälle att prova på konstgryt i SNTK:s regi, och jag har heller aldrig hört om någon norfolk i vårt land, som använts till praktiskt jakt i gryt.
Fast jag måste få berätta följande alldeles sanna historia:
Min gamla Betsy, Int o Nord Ch Ragus Betsy Trotwood, hade en mycket tjock och tät päls, och otrimmad var hon minst ett par nummer större än annars. Detta räddade henne från att bli sargad av en grävling!
Jag hade varit borta och kom hem sent en höstkväll. Jag gick ut med hundarna i koppel på tomten, men gamla Betsy fick vara lös. Plötsligt hör jag ett illvrål, och rusar dit. I mörkret ser jag det svart/vit-randiga grävlingshuvudet, vars käftar har greppat Betsy. Jag glömmer aldrig synen där hon hänger i mörkret. DÅ SKRIKER MATTE OCKSÅ, ett illvrål som säkert väckte de flesta grannarna. Fast grävlingen släppte taget och gav sig snabbt i väg med sin rullande gång. Själv väntade jag mig att få ta hand om en illa biten noffa, fast inte en skråma hade hon fått. Grävligen hade bara greppat den tjocka pälsen! Aldrig har väl någon varit så glad över en otrimmad norfolk!
